En 9 timmars roadtrip...

Nu är jag äntligen hemkommen efter 9 timmars bilfärd från Gällivare med Cail. Några renar, en hel del snö, smått hala vägar och en massa långsamma långtradare... Nog kom vi fram, snabbare än jag trodde, men visst var det lite tråkigt att köra 620km. Det kändes dock inte så farligt när man kunde prata med sin medpassagerare. Vi pausade i Haparanda och åt lunch, samt handlade lite godis och tankade. Visst hade jag tänkt pausa fler gånger, men det blev liksom inte av. Hemma i Finland är vi i alla fall!



Veckan gick så mycket snabbare är man trott. Det blev lite julklappshandlande, lunch på thai-restaurangen, en hel del fikabesök hos hans mormor, några (många) vändor till Coop, trerätters middag på lördagen (älgfilé, ugnspotatis och rotfrukter och en massa annat gott...mums!), Cail som fixade riktigt god spaghetti carbonara en kväll, lösviktsgodis och massor med film, några kalla promenader och mysiga vinterkvällar. 

 

Vad vi hittar på de dagar han stannar här så får vi se! Det blir väl inte särskilt länge innan jag befinner mig norr om polarcirkeln igen ändå... Bäst att hinna göra en massa grejs här hemma tills dess!

 

Högskoleprovet

Efter en ordentlig men plötslig snöstorm där massor med bilar kört i diket, ännu fler stannat på parkeringsplatser och väglaget täckts med snö på nolltid var vi tacksamma att pappa fixat nya vinterdäck innan vi stack i fredags. När vi väl kom så långt upp som till Haparanda sken solen som om det vore mitt i sommaren. 



Denna gång körde jag upp hit till Gällivare, dock inte hela vägen. Pappa och mamma kom upp till Haparanda, och därifrån fortsatte jag på egen hand. Två stora renflockar mötte jag på vägen, men det gick bara bra!

Lördagen blev en ganska tung dag med högskoleprovet i nästan 8h. Cail och jag tog oss igenom provet för att nästan strax därefter köra iväg till Grim's hus på kalas. Pizza hämtade vi från stan där jag, smått nervös av att inte veta vart jag skulle svänga, körde fram. Bra övning ändå, men jag fick nog bara lita blint på pojkarnas navigerande. 

Det har varit smått kallt här dessa dagar, runt -10 grader, men ändå riktigt vackert väder. Solen lyser även om några snöflingor dalar ner samtidigt. Dundret med sina vagt snöklädda toppar ser riktigt vackert ut i detta solljus. Måste kanske ta en promenad och fotografera...

Innan löven föll

Det blir allt kyligare och blåsigare om kvällarna. Himlen blir så stjärnklar att Karlavagnen bara inte går att missa. Senhöstens/vinterns första norrsken lyser upp skyn som en smaragdgrön flagga i vinden.

Väldigt poetiskt, jag vet.
Det är dock väldigt vackert såhär års, också på dagen. Därför är det bästa att fånga de vackra färgerna och morgondaggen på bild innan allt försvinner. Vår aroniahäck har varit såhär eldröd-orange ett bra tag nu. Tur var att jag fotade den, för dagen efter var nästan alla löv borta!

Dit rök en till vecka

Visst känns det som att ju äldre man blir, desto snabbare går tiden! Helt galet. Under denna till synes mest regniga och kalla vecka sedan jag bloggade sist har jag ändå sysslat med en hel del.
Mamma, jag och Alma drog iväg till stan en dag förra veckan. Därifrån kom jag hem med ett ton kassar, alla dessa innehållande julklappar. Jo, jag ville ha det ur världen och vara i tid... Nästan allt fick jag fixat, men det krävs ytterligare en runda för det sista. Nu behöver jag inte stressa med det! 

I lördags hade Ida kommit hem från Åbo ett varv, så Alma, Edith, Nattan och jag träffade henne vid Marinas restaurang. Alma och jag delade på en pizza denna lördagskväll, vilket var gott. Annars satt vi mest och pratade om allt och lite till. 

Igår blev det ännu ett möte inför högskoleprovet, denna gång hos Levi. Som vanligt var kanske själva diskussionerna, det bubblande skrattet och fikat det viktigaste, men visst fick vi pluggat en del också. Nu gäller det bara att hålla sig lugn när man väl sätts under tidspress på lördag.

För att fylla dagarna mellan dessa aktiviteter har jag mest sökt jobb, kollat en mass Game of Thrones med mitt favvosnacks gurka och dipp, fotograferat en del höstiga bilder (vilket dyker upp senare) och gjort en massa hushållsarbete när jag ändå är hemma. Och ja, varit till frissan, för några torra toppar vill man inte ha kvar till hösten! Ganska lugnt och behagligt med andra ord.

Studiecirkel 2.1

En vecka med jobb svepte förbi snabbare än tänkt. Dessutom blev det ett oväntat extraskift på lördagsmorgonen.
Bankärenden, massor med läsning, höstpromenader med hundarna... En ganska lugn start på oktober. Dessutom satt Ada och jag med krampande skrattmuskler och berättade om vad som skett den senaste tiden i våra respektive liv en fredagskväll. Man inser inte riktigt hur mycket man saknar sina vänner som flyttat och studerar på annan ort. Inte förrän man träffas igen, undrar när man senast egentligen fått utlopp för sina funderingar och riktigt skrattat ordentligt.

Idag blev det studieträff hos mig med Anton och Levi, detta p.g.a. det annalkande högskoleprovet. Hälften av tiden gick väl åt till välbehövligt skitsnack och kaffe, men det är så det ska vara. Naturligtvis var vi väldigt inne i räknandet när vi väl påbörjat, alla tre framåtlutade över uppgiftspappret med pennan i hand. Det var trevligt att åter en gång plugga med bekanta klasskompisar. Man saknar nog lite det där.

I slutet av nästa vecka ska själva provet skrivas, så lite övning inför det måste nog ske. Vad som annat händer innan det för vi se. Tänk det, min kalender står nästintill tom!

Ingrid Betancourt - Även tystnaden har ett slut

Ingrid Betancourt blev fånge hos FARC gerillan i 6 och ett halvt år i den colombianska djungeln. Där levde hos ett hårt liv med många andra kidnappade, och varje dag var en kamp för livet. 

Denna roman fick jag av Cails föräldrar i våras, men först nu har jag hunnit läsa upp den. (Ni vet den enorma hög böcker jag har att ploga igenom...)
Inte hade jag trott att en sådan verklighetsbaserad roman/självbiografi kunde väcka så många många känslor! Det är inte heller min typiska genre att läsa, så intressant var det att testa på. 


Flera gånger hade jag lust att bara slänga boken i väggen, eller bränna upp den, eller... Man blir frustrerad. Man blir arg. Trots allt detta är det så fint skrivet, så ärligt och viktigt. Betancourt skriver mycket om hur hon ändrades som människa, hur hennes syn på saker och ting fick en ny vändning. Detta är något man absolut ska ta till sig om man läser hennes roman. Den är tungläst p.g.a. sina outtömliga källor av förnedring och kränkningar mot dessa oskyldiga människoliv, det vågar jag lova. Ändå säger jag som alltid när jag hittat en läsvärd bok; läs den, för den lever upp till sitt rykte!

Bildkälla